Rötter

Nu har Niña träffat sina släktingar. Jag tog en öl på restaurangen mitt emot vår port och Niña väntade tills hennes moster och två morbröder kom förbi som avtalat. Därefter satte de sig på en grannrestautang och pratade i flera timmar. Det var gråt, vemod och minnen när släktens historia berättades. Niñas mamma bor kvar i Lima och hennes sykon ska försöka ordna så att mor och dotter träffar varandra innan vi åker härifrån.

Två reflektioner:

Vad enkelt vissa saker går. Sökandet efter Niñas mor har gått så tillrättalagt som om en högre makt styrde skeenderna. Från peruresan i sig, till identifierandet av mamman i den byråkratiskt kaotiska lima, till tajmingen vid kontakttagandet. Numret vi fått till familjen gick till en telefon som var avstängd. Utom just igår då familjen av ett ödets nyck kopplade in den igen i samband med att Niña ringde.

Jag satt ju och drack en öl på restautangen mitt emot och betraktade Niña med sina släktingar runt ett bord. Det var rörande att se med vilken intensitet släktingarna deltog i mötet. Axlarna högt uppdragna, överkropparna framskjutna, som om det aldrig funnits viktigare än mötet de nu deltog i.

Kanske finns det heller inget viktigare. Än att hitta sina rötter och förgreningar bakåt och framåt i tiden. Jag tänkte på mina egna rötter och min egen släkt där jag satt för en stund med min öl. Jag tänkte på farfars ord ur hans självbiografi "Steffens":

Med mitt liv och görande hade jag tänkt mig likadant som mina fäder och förfäder som var, och är, rötterna i varje familj, och barnen är blommorna, och vi får inte skiljas åt.

...ett citat som mycket av filmen om mig, farfar och runö kommer att byggas kring.

Så satt jag och tänkte medan Niña fick pusselbitar på plats vem hon var där över gatan. Jag lär inte hitta nya släktingar i sydamerika, men kanske är mitt liv och görande här på något sätt ändå likadant som det hos mina fäder och förfäder.